Främmande invasiva arter är ett begrepp vi hör allt oftare. För att en art ska klassas som invasiv enligt en skandinavisk definition ska den uppfylla följande kriterier:
- Arten ska vara främmande för regionen där den tagit fäste och etablerats efter år 1800.
- Arten ska vara införd av människan, medvetet eller omedvetet, till den aktuella regionen.
- Arten är ett hot mot biologisk mångfald, människor eller ekonomiska intressen.
Problemen med främmande invasiva arter
Invasiva arter har ofta konkurrenskraftiga karaktärsdrag, exempelvis att de kan leva i många olika miljöer, att de har lätt för att producera och sprida avkomma och att de ofta är gynnade av människan på ett eller annat sätt. De saknar dessutom ofta fiender i våra ekosystem, vilket gör att deras populationer inte kan regleras på ett naturligt sätt.
Cajza Eriksson är samordnare för arbetet med invasiva arter på Länsstyrelsen i Skåne. I sitt arbete ser hon dagligen vilka bekymmer dessa arter ställer till med:
– Invasiva arter drar nytta av ett försvagat ekosystem, och i Skåne ser vi tydligt att de blir mer vanliga i ett varmare klimat. Många av de här arterna kommer från varmare länder och trivs allt bättre här. De förändrar landskap och utrotar och tränger undan andra arter där de etablerar sig", berättar Cajza Eriksson.
Invasiva arter kan också bli dyrt rent ekonomiskt; dels för att de kan skada infrastruktur som vägar och järnvägar, dels för att de kostar mycket att bekämpa. Det mest kostnadseffektiva sättet att bekämpa dem är att jobba förebyggande genom att identifiera potentiella invasiva arter och tidigt motverka att de etablerar sig. Men vad gör man när de väl etablerat sig?
Ett helhetsperspektiv krävs
Tina D’Hertefeldt är forskare på Högskolan i Halmstad och studerar innovativa metoder för att bekämpa arter som hotar svenska ekosystem. Hon poängterar vikten av kommunikation mellan berörda parter och ett uthålligt samarbete över tid i arbetet med att bekämpa invasiva arter:
– När växterna sprider sig genom landskapen så påverkas de inte av våra mänskligt satta gränser, exempelvis administrativa eller geografiska gränser. Vi måste därför ha ett helhetsperspektiv och planera för långsiktiga, gemensamma insatser för att lyckas i kampen mot de invasiva arterna.
En av de arter som Tina D’Hertefeldt specialiserat sig på är parkslide. Hon blir ofta inkopplad när parksliden påverkar viktig infrastruktur eller annan verksamhet. En vanlig åtgärd mot parkslide är att kapsla in jordmassor som innehåller jordstamsbitar från växten, så kallade rhizom, i samband med att man schaktar och förbereder marken för en åtgärd. Då används en särskild duk som parksliden eller andra växter inte kan växa igenom. De inkapslade jordmassorna får sedan ligga kvar på platsen eller köras till deponi med förhoppningen om att parksliden inte ska sprida sig. Dock menar Tina D’Hertefeldt att detta inte är ett hållbart tillvägagångssätt:
– Vi förlorar mycket värdefull matjord genom att gräva bort och deponera jord. Det är dessutom dyrt, energikrävande och kan trots försiktighet bidra till spridning i landskapet.
En annan metod är att använda glyfosat, vilket fungerar bra. Dock varken kan eller vill man använda bekämpningsmedel på alla platser. Då de traditionella metoderna för att bekämpa parkslide inte alltid är optimala så arbetar Tina D’Hertefeldt med nya sätt att bekämpa parkslide, nämligen med värmebehandlingar.
Värmebehandling mot parkslide
När det gäller värmebehandling av parkslide finns det olika tillvägagångssätt, varav Tina D’Hertefeldt och hennes kollegor har testat tre metoder: ytligt kokande vatten, termisk värme, och djupverkande ånga. En fjärde metod är ångning av uppgrävd jord, något som testats av en norsk forskargrupp. Så hur väl fungerar då de här metoderna?
Ytligt kokande vatten är en metod som använts länge inom ogräsbekämpning. Då sticks spjut ner i marken och genom dem förs hett vatten, minst 79 grader varmt, ner i jorden och hettar upp jordstammarna tills de dör. Dock varierar effekten av denna metod då vattnet hinner svalna på väg ner till de mer djupt liggande jordstammarna, som då överlever. Behandlingen behöver därför upprepas många gånger per växtsäsong och över flera år.
Med termisk värme sätts värmepatroner, som värmer upp marken, i jorden. Metoden har använts för att slå sönder giftiga föroreningar i mark. Vid föroreningar krävs flera hundra grader, men i det projekt som Tina D’Hertefeldt var involverad i för att bekämpa parkslide var målet 95 grader ner på tre meters djup. Det tog flera månader att värma upp jorden och det krävdes en del justeringar under projektets gång för att nå måltemperaturen. Men när det väl var uppnått så hade parksliden dött, dock till en ganska hög kostnad. Olika företag arbetar nu med att anpassa metoden.
Djupverkande ånga är en metod som innebär att en särskild anläggning körs ut till den plats där parksliden ska behandlas och ångar jorden ner till cirka två meters djup. Måltemperaturen är 85 grader och det kan ge god effekt.
Ångning av uppgrävd jord är lämpligt när det ska göras anläggningsarbeten och jorden redan är uppgrävd. Jorden läggs i en slags back som ångas upp av ånga som är minst 80 grader, men gärna upp mot 100 grader varm, för att vara säker på att 100 procent av jordstammarna dör.
Olika former av värmebehandling kan således vara framgångsrikt i att bekämpa parkslide. Men Tina D’Hertefeldt understryker att flera faktorer spelar in vid valet av bekämpningsmetod:
– Värmebehandlingen gör marken steril så att allt dör, men effekten är förmodligen olika stor för de olika värmebehandlingarna. Rörliga organismer hinner ofta flytta sig och marken blir återkoloniserad så småningom, men har man exempelvis träd som ska bevaras i närheten så ska man planera för hur man utför uppvärmningen så att man kan anpassa det behandlade området efter var trädet finns. Värmebehandling är också dyrt och energikrävande, vilket måste sättas i relation till vilken skada parksliden gör på aktuell plats och hur snabbt den behöver åtgärdas. Å andra sidan är det en engångsbehandling vilket gör att man slipper kostnaden som upprepade behandlingar för med sig.
Mer information
Artikeln är ett sammandrag av LU Lands frukostföreläsning: Invasiva främmande arter i ett landskapsperspektiv. Föreläsningen spelades även in och kan ses i här:
Inspelningar av LU Lands föreläsningsserie om funktionella landskap | LU Land
Artdatabankens risklista för främmande arter 2024:
